Hur är det att jobba som expeditionsläkare på Afrikas högsta berg?

Expeditionsläkaren Maria berättar:

Att jobba som expeditionsläkare är något som lockat sen jag började läkarutbildningen. Men precis som många drömmar har det varit en diffus plan i framtiden. Nu i november fick jag till sist chansen att åka med Swett och arbeta som expeditionsguide åt Adventure medicin. Vilket äventyr!
I efterhand skulle det vara lätt att säga att jag kände mig helt förbered när jag fick frågan. Läkarlegitimation, erfarenhet från glesbygdsmedicin och lite mer än ett års ST i narkos gav förstås en hel del trygghet. Men höghöjdsmedicin och att vara ensam läkare på en expedition långt från sjukhusets uppstyrda struktur gjorde att det tog några dagar innan jag vågade svarade ja. I efterhand har jag aldrig ångrat det beslutet!

Att åka på expedition till Kilimanjaro kräver förutom några dagars fokuserade studier i höghöjdsmedicin också en hel del utrustning och vana att vara ute. Med fjällguidesvana med från innan läkarstudierna och en livsstill som mest tillbringas i naturen var det en låg tröskel för just mig.
Swett är ett mycket seriöst företag med viljan att på ett säkert sätt erbjuda expeditioner till Kilimanjaro och hjälpa så många deltagare som möjligt att nå Uhuru Peak, Kilimanjaro och Afrikas högsta punkt. Olivia Kiwanuka, ägare och grundare av Adventure Medicin hjälper till med utrustning och mediciner. Hon finns även tillgänglig via satellittelefon under uppdraget vilket var väldigt tryggt. Innan resan får man alla hälsodeklarationer på deltagarna och har en chans att läsa på olika sjukdomar och dess påverkan på hög höjd.
Först väntar en lång resa till Tanzania och Kilimanjaro Airport. Mitt livs längsta faktiskt. Första dagen innebär sen att träffa alla gäster, de svenska guiderna och bekanta sig med sin medicinska utrustning. Det innebär också att hålla ett föredrag om höghöjdsmedicin och att charmeras av Tanzania samt Arusha och dess invånare.
Dag två är redan första vandringsdagen. På pappret en mycket enkel tur på 5 km men acklimatisering till hög höjd handlar just om att långsamt, långsamt stiga uppåt vilket gör att alla dagar tar sin tid. Vi hade vår ända dag regn just första dagen men regnskogen var otroligt häftig och de gröna bladen gjorde sig bra glänsande våta.
Camp ett ligger på 2600 meters höjd över havet. Högre än Sveriges högst punkt men här är det sällan höghöjdsproblem. Däremot skavsår, undervätskning och allt annat som kan hända på en expedition. En vanlig kväll innebar en check av deltagarna efter middagen. En liten bärbar saturationsmätare och en checklista hjälpte till att varje kväll scanna av deltagarna efter tecken på höghöjdsproblem.

Dag två var en lite längre dag där slutstationen låg uppe på den kända Shiraplatån och 3600 meter över havet. Vandringen var otroligt vacker från regnskog till bördiga kullar men också ganska krävande för många i gruppen. Här började jag få mina första deltagare med symtom och första Diamoxkurerna började delas ut. Tiden är ens vän när det kommer till acklimatisering. Hjärnödem och lungödem är som tur var ovanliga men kräver förstås direkt evakuering men just höghöjdssjuka kan efter en natt i tältet bli bättre. Även om man är ensam läkare på expeditionen så är man inte ensam i alla beslut. Just kunskap om hur lätt det är att evakuera, hur evakueringen ska göras och när är det lokala guideteamet experter på och viktiga att diskutera med.
Dag tre mådde alla deltagare bättre och vi fortsatte mot 4200 meter över havet och nästa camp. I strålande sol gick vi rakt mot Kilimanjaros topp. Otroligt vackert! Ibland räcker dock inte tid och Diamox och vid lunchen denna dag fick jag vända mina första deltagare.

Vid detta camp är det allt fler som känner av höjden. Nu var det många gäster som mådde lite sämre av det lägre lufttrycket. Att komma ihåg är ju att om vi blir nedsläppta direkt på 5000 meters höjd över havet blir vi ju medvetslösa så en långsam acklimatisering för att nå Kilimanjaros topp är jätteviktigt. Dagen efter börjar vi gå runt toppen i vad som kallas norra cirkeln och här blir evakuering lite svårare vilket också måste spela in i alla medicinska beslut.
Dag fyra gick i ett vackert stenlandskap med god uppsyn över både Kilimanjaro men också Kenya och Tanzanias slätter. Kilimajaro som är en gammal vulkan bjuder också på hemskt mycket vacker lavasten att beundra under vandringen. Åter igen sov vi över 4000 meter över havet och vaknade till ännu en fantastisk soluppgång.
Dag fem går vi till sista sovcampet på 4000 höjdmeter. Den här dagen innebar en hel del jobb. En assisterande guide som kämpat en del med höjden tidigt utvecklade lungödem och fick evakueras långsamt och fint ner för berget. Han var aldrig så dålig att hand behövde syrgas men medicin för att sänka trycket i lungkretsloppet. Samma kväll var det en annan guide som utvecklade hög feber utan andra infektionsfokus så det var svårt att misstänka annat än malaria. Inte heller en sjukdom som är så bra att ha på hög höjd så även han fick gå ner. På expedition skiljer sig inte arbetet så mycket från hemma förutom att vi har lite mindre utrustning. Det är bara att göra ett vanligt ABCDE, dokumentera och ta beslut om handläggning. Du har en del mediciner i tablettform men du måste alltid komma ihåg att du sällan kan höja nivån på behandlingen. Därför är att gå ner ofta ett bra alternativ.
För nu dag sex börjar vi klättra ordentligt. Dags att traska en halvdag upp till 4700 meter över havet där eftermiddagen ägnas åt att vila för 24.00 börjar toppattacken!
Båda dessa dagar innebär mycket höjd vilket pressar kroppen både på grund av höjden i sig men också fysiken. Här är balansen mellan jobbigt och för jobbigt den stora frågan och åter igen är de lokala guiderna och de svenska guiderna till väldigt stor hjälp. En väldigt förkyld person ska nog runda berget direkt medan andra kan testa och se om det går.

Toppattacken är start 24.00 och sedan brant promenad i 6-7 timmar innan man når kanten av den gamla vulkanen Kilimanjaro. Här är vi på 5600 meter över havet och utsikten är otrolig. Därefter väntar 45 minuters plattare promenad till Stella point. Härifrån är det bara 140 höjdmeter till upp till Uhuru Peak men här måste många börja gå ner istället. Höjden kombinerat med att det är många kilometer och höjdmeter neråt kvar till nattens läger på 4000 meter över havet gör att det krävs massa reservenergi för att ta sig ner. De flesta som vänder här är dock själaglada när de kommer det trots allt. Utsikten är otrolig och upp på Kilimanjaro har de lyckats klättra oavsett. Sista biten till toppen tar cirka 40 minuter trots få kilometer men är tuff på grund av höjden. Det är förstås väldigt vackert på toppen och jag och min grupp festade till med en armhävning innan vi började den långa promenaden ner igen.

Många får ont i huvudet här uppe och bästa boten är att gå ner, att gå ner och att gå ner. Vi har förstås syrgas och saturationsmätare med oss upp men att gå ner ger ju också ett högre lufttryck och här är de lokala guiderna stjärnor på att ta turister i handen och springa ner. Lite lunch äter man på 4600 meter över havet och sedan 2 timmar promenad till innan sista nattlägret nås på 4000 meter över havet. För oss var klockan 15.00 så det är ett trött gäng som vilar i tälten innan middagen.
Sista dagen innebär en fantastiska vandring ner i det bördiga landskapet och regnskogen igen. Det är vandringens längsta dag i kilometer men det är lättvandrat och väl nere möts deltagarna av drickscermoni och mat till hela gänget. Med 20 stycken gäster är det cirka 100 bärare, kockar och lokala guider från Tanzania som gör expeditionen möjlig och dricksen är ungefär en tredjedel av deras inkomst så detta är en viktig dag för dem. Om firandekänslan var lite trött kvällen innan är detta en dag av skimrande ansikten som dock kanske längtar lite till kvällens dusch.
Sista kvällen innebär diplom och middag. Som läkare följer man upp de gäster man skickat ner tidigare i veckan och ser till att alla deltagare mår bra. Många gäster fortsätter på safari eller till Zanzibar men läkaruppdraget slutar här.

Kilimanjaro är sammanfattningsvis en fantastisk plats! Jag åkte hem från Tanzania med massa nya vänner, ny kunskap och erfarenhet samt helt övertygad om att detta inte var min sista expedition som läkare!

By |2018-11-27T18:33:55+00:00november 27th, 2018|Expedition, Expeditionsläkare, Karriär, Läkare|0 Comments

Leave A Comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

X